Där föll mitt näst sista blad, grått och förtorkat. Solen steker igenom fönstret på min spruckna stam. Rötterna är snustorra och det finns inte en droppe kvar i den knaggliga jorden. Sommarsolen har visat sitt varma ansikte, men jag har tyvärr inte någon nytta av det längre. Förut ville jag inget annat än att lämna blomsterbutiken, men nu kan jag endast tänka på att återvända om jag blott fick en droppe vatten. Vad händer egentligen efter jag tappar mitt sista blad? Spelar det någon roll längre? Jag kan inte riktigt skylla ifrån mig, det är egentligen inte hennes fel. Fast jag kan inte heller vattna mig själv.
Dörren slängs upp, böcker och pappersark flyger ut ur ryggsäcken och sängen knakar när hon lägger sig. Jag sträcker på grenarna och försöker se något bakom den pastellröda gardinen, men har inte krafter nog och får bara se en liten glimt. Hon kanske redan har somnat. Nej, hon vänder och vrider på sig lätt, och efter en kort stund snarkar hon. Hon ser halvdöd ut. Inte halvdöd som jag; hon ser mer ut att vara slutkörd. Som en förbrukad burk. Hennes hy är blek och ögon uttorkade. Ryggsäcken råkade ha ner en annan hög med tjocka böcker. Tavlan över solsystemet hänger en aning snett vilket skedde för en vecka sedan när hon hade bråttom. Sängen är obäddad och hennes favoritkudde ligger på den sneda mattan. En bit tejp har lossnat från Marsaffischen som nu hänger på snedden. Jag har för mig att det ägde rum i morse, eller var det i förrgår. Det är lustigt att det sker nu, den har hängt där i minst ett år.
Det är besynnerligt att se hur det här rummet har förändrats. En gång i tiden var allting så prydligt och ordentligt. Allting har förändrats på senare tid. Det är inte bara rummet, utan hon med. Förut så tog hon med människor och de brukade sitta på sängen och titta på serier, spela spel, och prata. Det var alltid en så härlig stämning.
Det har inte inträffat på ett bra tag nu. Nu sitter hon bara vid skrivbordet och bläddrar i böcker och skriver. Ibland gör hon det i flera timmar. Bara sitter där. Helt tyst. Sedan går hon till sängen och sitter där, ytterligare några timmar. Helt tyst. Det har på senare tid blivit en tradition för henne att komma hem och direkt sätta sig vid skrivbordet, trots att hon ser helt utmattad ut. Det händer till och med att hon somnar mellan sidorna med skrivbordslampan på.
Detta har pågått sedan träden utanför började få knoppar. Nu kanske ni förstår att jag inte kan skylla ifrån mig på flickan. Men vad ska jag ta mig till? Hennes mamma har börjat vattna mig när hon en dag kom in med lakan och upptäckte hur mina grenar hängde. Den här veckan har jag dock inte fått något vatten. Hon är säkert bortrest. Men en sak förstår jag inte. Flickan kan väl inte glömt bort mig, jag är ju hennes enda växt! Nej, hon har det bara lite tufft just nu. Det är förmodligen den här gardinen som är i vägen.
Tre lätta knackningar från dörren. Dörrhandtaget dras försiktigt ner. Hennes mamma stiger in med ett stort vitt kuvert och sätter sig på sängkanten. Hon talar med flickan i en lång stund för att sedan ge henne det stora snövita kuvertet. Hon lämnar rummet med ett stort stolt leende. Flickan sätter sig upp och ser på brevet med stora studerande ögon. Plötsligt så har hon fått tillbaka sina krafter och förflyttar sig sakta fram mot skrivbordet och sliter upp pappret med en papperssax. Hennes ögon skummar igenom brevet och till slut så stannar blicken. Ett, tu tre och ena mungipan reser sig. Jag förstår inte riktigt vad som hände eller som stod i det där brevet, men jag kunde inte varit lyckligare själv. Jag får känslan att nya kapitel är på väg att öppnas och gamla stängas. Euforin suger långsamt ut de sista krafter ur stammen och plötsligt sker det slutliga, det fasliga, men det förväntade; det sista bladet på den nedersta grenen faller till marken.